Anna berättar

Vaknar alldeles fnissig. Är så glad att vi lämnade allt åt alla stackars släktingar och vänner ute på Skräddarön kvällen före, och drog hem till stan och gick ut och åt, bara Stefan och jag. Vi hann slappna av, låta tankarna irra färdigt och dessutom äta väldigt god mat och dricka väldigt gott vin.

Stefan ligger bredvid mig och ler. Han tassar upp, för att snart komma tillbaka – med gitarren på magen. Jag börjar gråta när han sjunger ”500 miles” för mig. Vi ville ha den sången på vigseln, men det funkade inte med kören. Jag var otroligt ledsen över det, och i ett svagt ögonblick lovade Stefan att jag på något sätt skulle få höra den på vår bröllopsdag. Nu fick jag det. Herregud, jag älskar verkligen denne man!

Vi hade förberett en champagnefrukost, men glömde äta hälften av godsakerna. Dock inte champagnen! Vädret var fint, och vi skålade för vår dag ute på balkongen. Ljuvligt!

Men nu började jag bli lite stressad. 1000 prylar, klänning och smink skulle samlas ihop före avfärd till frisören. En taxi kom, jag hoppade in och sa hejdå till Stefan. Strax därefter höll taxin på att krocka. ”Aaaaah!!!” skriker jag. ”Hoppsan, säger taxichauffören, jag är pensionerad och har inte kört på ett par år”. Nähä du.

Min frisör börjar fixa i ordning håret – efter en instruktionsvideo som han låter gå… Han är nog inte mästare på uppsättningar, inser jag då. Lite sent. Hursomhelst, väninnan tillika vittnet Neta dyker upp, hon gör mig sällskap på en piccoloflaska Henkell Trocken. Jag börjar bli mycket avslappnad.

Efter en del fiffande, sminkande och påklädande står jag nästan klar, bara det sista ska göras med håret. Då kommer Stefan och Netas man Sven för att hämta oss. Stefan är så fin i sin frack och sin röda gerbera i knapphålet! Mina vita rosor har han med sig, och vi drar iväg för fotografering. Och glömmer betala frisören…

Iväg till Götaplatsen och konstmuséets trappor. Här hade vi tänkte gifta oss, men praktikaliteter satte käppar i hjulet för oss. Istället har vi valt det som fotoplats, och vår fotograf Henrik låter oss posera i tre timmar. Trots allt var fotograferingen otroligt mycket roligare än vad vi hade förväntat oss – det var bara sista kvarten som leendena började kännas lite stela. Men då var det ändå dags att köra ut till ön.

I bilen hade Neta och Sven laddat med en flaska Gula änkan och fin choklad – tur att timmarna hann gå mellan all champagne! Vi drack glatt upp den i baksätet, och kände oss som kungligheter. På macken i Kode stannade vi för att Sven skulle köpa cigaretter och byta skjorta. Vem springer vi på där, om inte vigselförrättaren? Hon var tydligen också lite sen…

Framme vid ön får Stefan och jag hänga kvar vid bilen, så att Neta, Sven och Henrik skulle kunna gå ned med de andra bröllopsgästerna till stranden. Jag har telefonkontakt med Janne, min käre bror och värd – han är märkbart stressad. Särskilt när vigselförrättaren hade glömt papper i bilen och fick gå tillbaka för att hämta dem. Men vad tusan – de kan ju ändå inte börja utan oss!

Men vi hade ändå hunnit bli lite nervösa nu. Vi börjar gå stigen ner mot havet, en tiominuters promenad ungefär. Det är sagolikt vackert, solen strilar genom lövverket, men vi är tysta, tysta. Inte förrän vi är nästan framme stannar vi för att pusssas litegrann. Sen snubblar jag på klänningen och river upp fållen…

Så går vi över kullen ner mot stranden. Fotograf Henrik har satts på utkik och när han ser oss så vänder han sig och viftar mot kören, som börjar sjunga. Han ser så rar och rolig ut att vi börjar le. Den promenaden – det är nog det mäktigaste jag har varit med om. Solen strålar, havet är blått, Stefan håller min hand, familj och vänner som står och väntar i sina finaste kläder, kören sjunger ”All you need is love”: det är kärlek när den är som störst.

Och festen – ja, festen var ju grädden på moset. Tack, alla som höll tal, som var där, som sjöng, dansade och åt! Det blev min allra bästa dag.

Stefan berättar

Det första som hände på bröllopsdagen var att vi vaknade på jättegott humör! Vi var väl inte utvilade precis, men hade sovit bra. Kvällen innan hade vi lämnat värdpar och föräldrar i sticket ute på Skräddarön och stuckit in till Hos Pelle och ätit en god middag.

Direkt på morgonen sjöng jag ”500 Miles” för Anna. Jag hade lovat att hon skulle få höra den på bröllopsdagen på något sätt. Därefter åt vi frukost och drack halvtorr Veuve Cliquot. Mums!

Anna stack till frissan och jag ägnade nästan en timme åt att ta på mig fracken och repade in koreografin till brudvalsen en sista gång. Sedan såg jag chauffören Sven köra upp utanför fönstret för att sedan omedelbart försvinna igen. Några minuter senare ringde han och sa att han hade kört fel. Men det löste sig!

Fotograferingen på Götaplatsen gick fantastiskt bra. Henrik Sandsjö var väldigt proffsig och verkade nöjd. (Henrik kan förresten inte tjäna särskilt mycket pengar på oss – han var med oss i fem timmar på bröllopsdagen, och onsdagen innan hade vi åkt runt i stan tillsammans och kollat efter lämpliga fotoställen...)

När vi åkte ut mot Skräddarön började jag bli nervös. Och när jag och Anna gick ner mot stranden kändes det verkligen i magen. Ceremonin var en mäktig upplevelse.

Det var lätt den bästa dagen i mitt liv – så himla mycket känslor! Känslor för Anna, såklart. Jag var så otroligt stolt den dagen över att hon och jag är ett. Men också känslor för alla andra där. Det är otroligt rörande att ha 66 personer omkring sig som alla är jätteglada för vår skull. Tack till alla som var med och gjorde det till en helt fantastisk dag!